Ironman Kalmar 2015- a hole f..king marathon

Innan jag går vidare med fikat i boxen, vill jag berätta lite om mina tankar och våndor inför denna Ironman debut. Jag har inte tänkt speciellt många minuter på att simningen skulle vara jobbig. Cyklingen har jag ägnat mer tid. Inte att jag inte skulle komma mig igenom den, mer hur mycket längre tid vill det ta på min räser och vill mina ben vara ännu mer tunga efter cyklingen då jag nog har jobbat extra hårt på den cykeln. Men att löpa ett maraton har jag våndats över i timvis. Har aldrig sprungit så långt tidigare. De 28 km jag har sprungit har varit väldigt tuffa för min kropp från midjan och ner. Jag är ingen långdistanslöpare och har inte lätt för att träna upp den förmågan. Däremot lovar jag att om jag utmanade alla Ironman tjejer i Kalmar på 2-4 km backlöpning, så skulle jag hamna bra till i första 1/4 gruppen och inte i sista 1/4 som här på en trimarathon. När jag i somras insåg att jag inte hade klarat att förbättra min långdistanslöpning i den grad jag hade hoppats, så blev jag lite orolig för att jag inte skulle kunna fullföra en lång Ironman. Varför klarar jag inte att träna upp långdistanslöp förmågan då som jag klarar med andra fysiska utmaningar? Sjukgymnast kunskaperna mina säger att det finns många anledningar; genetik med muskelfibersammansättningar, känsligt bindväv, foglossningsproblemen jag har haft, höftskada o början till artros här m.m.

Men så bestämde jag mig för att köra gå och jogg varianten. Det är ca 2 km mellan varje vätskestation och där skulle jag gå och dricka och äta i minst 1 minut.
Det kändes som en bra plan att komma igenom ett maraton på. Vet att det är mindre belastning för mina ben fast andra tycker det är så svårt att komma i gång efter att ha börjat att gå.

Så sprang jag då ut på löpbanan efter ännu en väldigt lång tid i växlingen. 10 minuter även om jag hade toabesök i både T1 och T2 är ganska länge. Inget stress direkt om jag säger så. Resorb i en liten vattenflaska i handen samt en limpmacka med kaviar sprang jag runt med för att hitta denna platsen att fika på. Benen kändes som förväntat väldigt stela. Men inte mer stela än efter en vanlig cykling hemma där alla mina cykelpass avslutas med 200 höjdmeters stigning hem till vårt hus i fjället.Fast brickpassen hemma brukar bestå av 3-8 km löpning efter ett cykelpass. Nu var det 42 km!!!

Sprang och sprang men det fanns ju ingen peneltybox. Den första jag såg var efter ca 5 km men den var ju på fel sida vägen på cykelbanan. Jag klarade i alla fall att tillkalla en funktionär därifrån som verkade förstå mitt problem och klockade mig på 5 minuters straff och så skrev jag unde på ett ark. Min vän Terese stod i publiken just där och hon höll mig sällskap och tog en bild som var skön att ha i bakhanden när jag senare fick jobba hårt för att få diskningen upphävd baserat på denna historia.

Hur det funkar med limpmacka i magen före en tri-mara kan jag inte svara på för den blev aldrig uppäten i boxen och kastades. Tycker heller inte att jag hade behov för mina tre gel som jag hade med mig i ryggfickan. Det finns så pass mycket att äta på vätskekontrollerna som det bara är 2 km emellan att mer behövs inte.

Ganska snabbt efter att jag var i gång och löpte igen träffade jag på Linda. Vi hade det fint tillsammans när vi sprang och snackade. Hon tyckte min dräkt var snygg och hade kurbitsmålning på sig. Tror jag knappast sa jag för den är från USA. Men att jag hade vunnit Sofie Lanttos cykelkurbitskläder och Linda berättade att hon hade studerat med Sofie. Vi trivdes i hop Linda och jag och hon sa hon gärna väntade på mig när jag var tvungen att stoppa och lossa på vänsterskon. Den som har varit problem för mig helt sedan det kalla Utö swimrun. Men när jag strax därefter behövde ett första av mina otaliga kisstopp på löpningen, så tyckte jag hon skulle dra vidare. Någon som vet vad trevliga Linda från Stockholm, med mörkt hår och lila dräkt heter i eftenamn?

Kort tid efter mötte jag Niklas från Göteborg.Vi sprang tilsammans och tjötade och tjötade. Så kom sötaste Maja Björkebäck och sprang med oss. Hon var ett par minuter före mig ut på cykel men efter ca 90 km så körde jag förbi en cykelsliten Maja. Men här på löpningen såg hon pigg ut igen. Niklas tyckte tempot drogs upp för mycket när vi sprang med henne och jag var lojal mot Niklas valde hans jogg/gå tempo och önskade Maja lycka till. När jag kort därefter tappade Niklas så ångrade jag att jag inte hade haft tillräckligt löpsjälvförtroende att tro att jag kunde hänga på Maja.

Blev springande ensam och då kom de negativa tankarna. Kilometrarna genom centrum var inget problem. Den fantastiska publiken lyfte en fullkomligt fram! Och tänk alla i Kalmar visste vem jag var och ropade Heja Kicki!!!! Bra det där med namn på nummerlappen. Men det var ju svårt att höra när det faktiskt var Terese, Åsa eller Helena och Tim som ropade.

Men utanför centrum där det var mindre publik eller när jag tyckte alla löpare runt mig hade två band runt sin arm och alltså låg 14 km före. Detta kommer inte att gå, jag kan springa två varv men sen kommer jag nog att måsta bryta…. Eller förresten kanske jag kan gå hela sista varvet, eller nej, det tar för lång tid. Det här som började så trevligt och kändes bra och nu kommer jag snart att bryta. Så gick tankarna!

Då kom han som en skänk från ovan, 2 meter Martin från Lysekil och fetsen kunde äntligen börja på riktigt. Vi började tjöta lite, hade sprungit lika långt och var lika bekymrad för sista varvet. Men Martin är säkert ett riktig partylejon annars. Han ropade och skojade med publiken, funktionärer och medtävlande och påstod att han trivdes att springa med mig. Mitt humör steg markant och helt plötsligt fanns inget annat alternativ än att gå i mål.

Förutom mina 4 kisstopp under cyklingen så hade jag säkert 8-10 st 20-30 sekunders kisstopp under löpningen. Det bara rann rätt igenom kändes det som. Martin han bara lunka sakta och väntade in mig. Var dock otroligt glad för att magen var helt fin och att jag kunde äta allt vad som bjöds varje 2 km. Vågade liksom inte sluta att dricka fast det verkade som att jag hade i överflöd. Tog först en klunk vatten, tömde resten över huvudet, lite sportdryck och en skvätt coca cola till dessert med lite tillbehör som saltgurka, chips, en bullbit eller en gel, mmm. Viktigt att äta och dricka! Slutar man med det så går det dåligt.

Martin och jag gjorde planer för sista varvet. Hans klocka pep för varje km och vi skulle jogga 1 km och gå 1 km. Det blev 7 jogg km och det skulle vi klara-high five på den! Men vi fuskade och sprang lite extra när vi hörde att löptiden var ute och vi såg vätskestation då sprang vi dit. Jogg tempot låg medio 6 tempo och pw i 9.50. Så när vi fick sista bandet och hade 3 st runt armen så visste vi att ironman är fixad, nu tar vi oss i mål om vi så ska krypa och vi var superlyckliga och kände oss grymma. Vi var mer än en timme från att komma i mål under heros hour. Kom lite i otakt med jogg7gå på slutet. Vi gick ett stycke före växlingsområdet och där fanns det en dusch som stod på hela tiden. Jag sa efter duschen ska vi springa hela vägen in i mål. Jag ska bara snygga till mig i duschen först sa jag och ta bort saltränder i ansiktet för att få snyggare finisherphotos. Det har jag lärt mig från Helena i fjol. Martin asgarvade och sa att han skulle fasiken inte ta bort några saltränder, det skulle visas att han hade kämpat.

Vi började att springa och känslan när man närmade sig publiken i centrum sista gången var otrolig. Var det slut nu när jag började att känna mig så himla pigg? Ökade bara tempot mer och mer. Förbi sista vätskekontrollen som vi droppade, över bron och genom porten, svängde upp på upploppet och innan jag kom fram till mattan kändes det som att jag flög fram av publikens rop. Vet inte om det stämmer men kändes som om jag sprang i 4 tempo och det var så lätt. Armarna i luften över mållinjen och YOU ARE AN IRONMAN! Martin hack i häl och vi kramade varandra ordentligt efteråt och tackade för utmärkt sällskap. Vilket team vi var! Sen såg jag inte Martin mer och är inte säker på om jag skulle känna igen honom på gatan…

Kramade också Terese som stod precis vid målet som hon hade lovat, i fall jag kom i mål och mådde dåligt. Men jag mådde prima!!! Blev följd bak i athletes garden och fortsatte festen med ett isbad för benen som var otroligt skönt. Träffade trevliga tjejer i duschen som jag inte vet namnet på. Käkade pizza med god aptit och den alkoholfria ölen som smakade utmärkt. Tror jag hade kunnat parta där ganska länge den kvällen, men stackars Roger hade ju gått i mål två timmar före mig och väntat. Helena med de två barnen var nog nöjd och ville köra hem till Öland. Det hade nog jag också varit som åskådare. Men som en nybakad Ironman hade jag nog kunnat fortsätta länge den natten för jag kunde ändå inte sova när jag kom hem.

Konstigt det där eftersom jag oftast går tidigt hem från fester och blir så trött efter bara några få glas vin…

Men jag hann i alla fall träffa fler hyggliga folk och gratta dessa Ironmen som fina Eva Paatere, positiva bröderna Mizera och trevliga Christer Dahlström med en snygg IM logo rakad in i håret på bakhuvudet.

En ironmanmara på 5.28 är inget att skryta över. Heller inte en sluttid på 14.11. Men jag är 49 år, körde första triathlontävlingen för 2 år sedan, är riktigt kass på långdistans och mer mjölksyratålig.

Däremot hade jag en fantastisk upplevelse och är supernöjd. Har inte anmält mig till nästa år men det kanske blir full distans ett annat år.

Annonser

Om triskicki

Jag har funnit en stor passion i livet som en ganska så vuxen kvinna i dag, så har målinriktad träning och tävlingar gett mig mycket glädje och energi det senaste året. Vintern 2012 åkte jag mitt första långlopp på skidor, Årefjällsloppet 75 km och 2013 genomförde jag min första triathlontävling, olympiskdistans i Stockholm. Jag är fullkomligen förälskad i bägge dessa sporter. Jag har alltid idrottat och tränat i hela mitt liv och provat på många olika idrotter och fysiskaaktiviteter. Men som tvåbarnsmor var det en period med begränsad tid och energi till träning och jag trodde kroppen började bli för gammal att kunna komma i form igen. Nu vet jag att det är aldrig för sent och jag känner mig i mitt livs form nu. I mitt jobb som sjukgymnast/fysioterapeut försöker jag varje dag att få folk till att själv ta vara på och förbättra sin hälsa för att må bättre och lättare hantera livets utmaningar och krav. Då känns det fint att jag kan leva som jag lär! Naturen här i Narvik i nord Norge där jag bor är fantastiskt vacker både på sommaren med midnattssol och på vintern i mörkertiden. Välkommen att följa mig!
Det här inlägget postades i Om mig. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Ironman Kalmar 2015- a hole f..king marathon

  1. Terese skriver:

    Du är fortfarande min idol!!! 😉 Kram. 🙂

  2. Christer D skriver:

    Vilken härlig läsning! Och skit i tiden, det gör jag. 🙂
    Du har KLARAT en Ironman, det är inte många som behärskar långdistans i 3 genar i rad back-to-back. Once you have done an Ironman, you can brag for the rest of your lite!
    Kul att du kom fram efteråt, missade dig längs banan. Hade annars hojat och hejat. Härligt krigat !

  3. Maarit Åström skriver:

    Men så super stark du är 👊💪👏
    Så intressant och nyttigt att läsa för mig som tänkte göra mitt första IM nästa år!!
    Vet inte riktigt hur jag ska lägga upp träningen bäst, men simningen skrämmer mig mest 😱
    Man kan ju bara hoppas att förhållandena som var i år inte blir nästa år!!
    Men det räcker nog inte bara med bassäng träning 😆
    Grattis än en gång till en super prestation 👏👍
    Kram på dig 😃 /Maarit från Boden

  4. LöparFia skriver:

    Vilken fantastisk rapport!
    Jag tycker att du är urstark och det är en jättebedrift att bara klara av att hålla igång kroppen i 14 timmar! Jag blir supersugen på att testa själv, men det får dröja ett par år till. Nästa år växlar jag upp till Olympisk distans.
    Kram, /Ann-Sofie

  5. Mirja skriver:

    Skrattar och gråter glädjetårar om vartannat under tiden jag läser! Vilken bragd!!! Styrkan, glädjen, kämpaglöden. You’re an IronMan, Kicki!!! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s