Ironman Kalmar 2015-cyklingen

Sprang in i tältet med min cykelpåse i handen för att byta till ny gren. Det var väl ett tiotal tjejer som satt där och alla verkade stressa för att få kortast möjlig tid i T1. Så jag hade hamnat med triathleter med högre ambitioner än att bara genomföra. Om finaste Maja Björkebäck, @ett_tu_tri, hade ambitioner eller inte, ska jag inte säga. Men jag blev så glad att vi möttes igen där i tältet. Kalmars gladaste och sötaste triathlet som för mig ser ut som om hon kommer rätt från en mysig Astrid Lindgren film.

På med min tämligen lite aerodynamiska hjälm och upp på min gamla, tunga räser. Första hundra metrarna låg i skugga och i min blöta tridräkt började jag frysa så jag skakade. La mig ned i tempopinnarna som jag har pimpat räsern med och tänkte; shit, hur ska detta gå. Nacken och axlarna var så ond och stel som aldrig förr. Förstod att det var efter simningen och att jag frös och spände mig så våldsamt av det. Men efter några få km i solen och i motvinden över Ölandsbron så fick jag upp värmen och allt kändes bättre. Det kändes riktigt bra och de första 4-6 milen på cyklingen kändes bara lätt trots motvinden, men ffa. underhållande… Fattade då verkligen att jag hade simmat ganska ok, för det var inga vanliga dödliga som swischade förbi mig där på Ölandsslätten. Det var unga grabbar i sina ailien liknande tempohjälmar och cyklar som såg jääätedyra ut. Till slut började det komma lite damer som jag på nr lappen såg att de tillhörde i närheten av min grupp, F40-F44,45-49 och F50-55. Förnamnet står på nr lappen också, medan på de flesta av dessa damer kunde jag läsa efternamnet på dräkten samt vilken nation de hade kört VM för. Så här var det snabba tjejer som kom som gör en ironman på 10-11 timmar. Nästan frästande att ropa; ”Hade du en dålig simning eller…..?” Det skulle du ha gjort!!!!, sa den supertrevliga och duktiga tjejen Desiree Falck Olsson, @triyogachallenge på insta, när jag dagen efter träffade henne på flygplatsen. Hon var en av de som trampade förbi mig i bra driv. Men någon bra simning hade hon inte haft. Jätte kul att träffa denna snabba, trevliga västkusttjej, bosatt i Stockholm nu. Vinden på cyklingen gjorde mig inte så mycket de första 6 milen. Men efterhand började jag känna att det tusan hade varit skönt med öronproppar, för vinden gjorde det så susigt i öronen.
Eftersom jag tror att många av de som läser min blogg inte har gjort så väldigt många ironman så kan jag upplysa om lite specifika detaljer som kanske är intressant och som jag i varje fall har lurat på. Som näring tex. Jag hade en liten väska på ramen och i den hade jag fyra bars som jag hade tagit av pappret på. I väskan hade jag också fyra ”gel-godisar” och på ramen hade jag tejpat fast fyra gel. Hade en flaska med vatten med mig och en flaska sportdryck som jag sedan bytte 4 gånger på vätskestationerna. Lagningen tog jag i farten. Men under de första 10 milen på Öland stannade jag 4(allt 4..) gånger och gick på toa. Blev bara väldigt kissnödig fast jag inte tyckte jag drack så mycket och det var så skönt att stanna och göra det och att sträcka på benen och lämna cykeln en kort, kort stund. Hade inget fast schema när jag skulle äta, men försökte att det inte skulle gå mer än 20 min mellan. Jag tyckte jag åt och belönade mig själv mest hela tiden och det var trevligt att ha all den där ”maten” med. Disponerade den bra, åt upp allt men hade kvar till sista milen också.

Cyklingen blev tråkigare efter att vi hade vänt och körde östsidan av Öland upp. När det så skulle köras västerut mot Kalmarbron igen över Allvaret så var det en fantastisk medvind någon mil. Grym känsla, som att flyga fram. Passerade en hel del just där och kände mig så stark just då. Banan är i mina ögon helt totalt platt, men det var väl ca 3-4 stigningar som kan kallas backar. Här stod ju folk still! Kan konstatera att backar som jag är väldigt van vid, är min grej för där körde jag om många. Att några av de samma personerna senare passerar mig igen på platten får jag acceptera. Efter den korta men trevliga medvinden cyklade vi i ett annat vädersträck och någon som jag frågade i publiken hur långt det var till Ölandsbron svarade; 3,5 mil. Kändes väldigt långt i motvinden. Så här hade jag min första riktiga dipp. Försökte tänka positivt och ta till knep jag har läst om vad man kan tänka på, tex. sjunga eller tänka på olika personer si och så långt åt gången. Kom inte i håg texterna till de sångerna jag kom på och tappade hela tiden koncentration när jag skulle tänka på folk. Så jag bara trampade på, tänkte hur jobbigt det var och vad jag längtade efter att få denna skiten gjord och längtade till Kalmarbron där jag räknade med medvind tillbaka till fastlandet. Medvind fick man verkligen över bron och det var fantastiskt trevligt! Sen var det en 6 mils runda i Kalmar kvar. Trots mindre vind så fick jag aldrig upp något riktigt driv där. Jag har ingen cykeldator så jag vet inte de olika snitt tiderna jag hade under cyklingen, men cyklade strax under 7 timmar. Kan sammanfatta min Ironman cykling 18 mil med att konstatera att så långt har jag ju faktiskt aldrig cyklat tidigare. 11 mil som längst. Jag tycker att det är trevligt att cykla i ca 5 timmar, sen blev jag bara skitless och fick ont i rumpan. Man bör satsa mycket mer på cykelträning än vad jag har gjort. Att bo i nord Norge där vi åker skidor tills ut i maj är heller inte en optimal träning för att bli en starkare cyklist. Tempocykel verkar också mycket trevligare att cykla på under en ironman än en vanlig racercykel med lite aerodynamikk. Det kom ju inte som en överraskning, men i år passade det bara inte för mig att köpa en dyr cykel. Eftersom målet mitt bara var att genomföra utan tidsfixering så fick aluminium räsern duga. Men till nästa triathlon tävling som troligen blir nästa år, vill jag skaffa en tri/tempocykel. Kom hem till familjen och sa att jag vill göra minst en tritävling varje år till jag blir 75, 25 år till alltså, eller så länge jag har hälsan. Men det blir nog inte full IM varje år. Men en lite backig halv IM emellanåt vore trevligt. Med min cykel som definitivt inte ger den bäst ägnade sittställningen för att minska luftmotståndet så cyklade jag 18 mil på strax under 7 timmar-6.56. Det är ok men precis det vet jag att jag kan förbättra lättast av alla grenar. Tyvärr är det väl också den grenen som jag minst gillar med triathlon. Att cykla gillar jag, men inte utrustningshysterin och att allt är så jädra svindyrt.

Så tar vi det som höll på att förstöra hela min tävling till slut….Det är inte lov att ligga för nära varandra i triathloncykling. Ska vara minst 10 meters avstånd. Cyklar man förbi så ska det ske snabbt, inte mer än 20 sek. Där syndade jag och en Charlotte när vi 20 km från mål låg lite för länge vid sidan av varandra och snackade och peppade varandra. Det var inga andra cyklister runt oss, men medan vi cyklade i bredd så hörde vi inte att en motorcykel kom i fatt oss med en domare på. Den andra tjejen cyklade i väg när domaren pratade till mig och gav mig blåttkort. Det betyder 5 minuters stopp i nästa peneltybox. Men denna domaren förvirrade mig och säger att nu är det bara 20 km kvar. Åk in och växla och ta straffet innan du börjar löpa var beskedet. Jag frågade; menar du att jag ska dra in och växla först….bla, bla, bla. Ja, så skulle visst jag göra…. Den andra tjejen som hette Charlotte och hade amerikansk medborgarskap fick visst inte samma besked. För i växlingstältet där vi möttes frågade jag henne om hon skulle med och sitta i peneltyboxen då? Nej det har jag gjort precis innan växlingen sa hon. Ok tänkte jag och anade ingen oråd när jag med en flaska resorb i ena handen och en limpmacka med smör och kaviar som jag hade gjort i ordning för att ha efter cyklingen, sprang i väg och tänkte stanna på en fika i peneltyboxen i början på löpbanan som domaren hade sagt. Det blev inget fikastopp i början av min avslutande maratonlöpning…..

Annonser

Om triskicki

Jag har funnit en stor passion i livet som en ganska så vuxen kvinna i dag, så har målinriktad träning och tävlingar gett mig mycket glädje och energi det senaste året. Vintern 2012 åkte jag mitt första långlopp på skidor, Årefjällsloppet 75 km och 2013 genomförde jag min första triathlontävling, olympiskdistans i Stockholm. Jag är fullkomligen förälskad i bägge dessa sporter. Jag har alltid idrottat och tränat i hela mitt liv och provat på många olika idrotter och fysiskaaktiviteter. Men som tvåbarnsmor var det en period med begränsad tid och energi till träning och jag trodde kroppen började bli för gammal att kunna komma i form igen. Nu vet jag att det är aldrig för sent och jag känner mig i mitt livs form nu. I mitt jobb som sjukgymnast/fysioterapeut försöker jag varje dag att få folk till att själv ta vara på och förbättra sin hälsa för att må bättre och lättare hantera livets utmaningar och krav. Då känns det fint att jag kan leva som jag lär! Naturen här i Narvik i nord Norge där jag bor är fantastiskt vacker både på sommaren med midnattssol och på vintern i mörkertiden. Välkommen att följa mig!
Det här inlägget postades i Om mig. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Ironman Kalmar 2015-cyklingen

  1. Terese skriver:

    Du är min idol! 🙂

  2. Helena skriver:

    Grym läsning Kicki! Kul att få alla detaljer om ditt lopp!

  3. megaeva89 skriver:

    Fantastisk läsning, man glömmer lätt bort hur det var, men du får mig att minnas! Grymma vi har vart! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s