Ironman Kalmar 2015-Simningen

04.00 klev vi upp för att hinna förbereda med frukost, köra in till Kalmar från Öland där vi bodde, fixa det sista på plats i växlingsområdet osv. Dvs. jag klev upp tidigare än 04, för jag blev så less att ligga kvar i sängen eftersom jag inte fick många minuters sömn den natten. Duppade av i bland men vaknade lika fort igen. Inte så ovanligt för att vara mig före en tävling och jag vet att många andra har det precis lika illa. Men jag var nöjd med att behålla ro under natten och bara vila och tänka bra tankar. All oro som jag hade känt dagarna (och veckorna) innan var borta. Jag kände det som att allting hade mognat till slut, att jag skulle göra en Ironman.
Väl på plats inne i Kalmar kände jag att det blev lite stress för mig när vi hade svårt att finna parkeringsplats. Cyklarna och allt tillbehör till den var på plats sedan dagen i förväg. Cykeln på et stativ och cykelprylar i en blå påse och löparprylar i en röd. Man har tillgång till de påsarna på racedagsmorgonen om man vill komplettera med något.
När jag fann ut att Roger, som jag bodde hos, Helenas man, redan hade tagit på sig våtdräkten hemma blev jag superstressad. Min som är så himla svår att ta på och dessutom var jag tvungen att gå på toa och då snackar vi inte om sånt man kan vänta med till man kommer i vattnet. Men toabesöket gick bra och magen kändes fin, men bäst av allt var toakön då jag träffade positiva, sociala och trevliga bröderna Mizera för första gången IRL. Aktiva på insta och har en blogg.
06.45 när vi hade förflyttat oss ner till simstarten och jag hade fått på mig våtdräkten, sagt hejdå och vi ses senare till Helena och barnen, så säger Roger; Kicki nu är det dax att gå och ställ sig i kön. Roger och jag hade båda bestämt oss att stå i ledet där man tror man simmar på 1.15. Så vi stod sista halvdel av 1.10 ledet men före 1.20 skylten. Den traditionella låten som visst alltid spelas på simstarten i Kalmar hörde jag började spelas. ”Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra…” Nja, jag kände väl inte direkt så, men kände starkt när refrängen och textraden kom som säger; ”Jag har väntat så länge på just denna dag”!!!
Dagen innan hade vi sett att de som tränade i vattnet fick kämpa hårt mot höga vågor som var då. Men tyvärr är det nog inte så i morgon säger Roger, på morgonen är det stilla. Tyvärr? Ja, jag känner mig ganska stark i stökigt vatten säger Roger. Starkare och tryggare än många andra och har fördel. När vi stod där nere vid starten med ca 2000 andra deltagare och massa publik så var det omöjligt att se vattnet. Vågor eller inte, det fick bli en överraskning. Så någon stor överraskning blev det inte när den rullande och ganska lugna starten gick och vi fort fick erfara att den här morgonen var det vågor, mer vågor än de vi hade sett dagen före.
Simningen blev stökig där ute på det öppna vattnet. Vågorna gjorde det svårt att navigera och att se också de stora bojarna. Folk simmade lite kors och tvärs och att hitta några fötter att drafta på hittade jag aldrig. Nästa alla tvärstannade i bland, tog några bröstben o armtag för att prova att navigera. Jag gjorde det också och tänkte att det här är inte bra simning av mig. Men om jag nu simmar så här dåligt så är det säkert flera som simmar ännu dåligare. I det här vattnet måste det vara många som bryter och blir hämtad upp av båtarna tänkte jag. De visade sig att det var rekordmånga 41 st vars ironmandröm slutade redan i hamnbassängen. Jag lät mig luras ett par gånger och hängde med ett stim som visst alla navigerade lite tokigt. 3,8 km simning blev definitivt längre för min del tror jag. Efter att vi hade simmat knappt hälften , eller simmat och simmat, kändes som man mest guppade, vevade och blev slängt hit och dit så började jag att tänka att kanske inte jag klarar detta heller. Känner att jag börjar bli trött och inte minst lite smått illamående. Nej, kanske jag måste bryta…. Kramp i vaden hade jag också fått och fick ligga lite på ryggen och ta tag i foten och flexa den. Åtgärdade krampproblemet med att inte använda benen så mycket alls och då gick det bättre. När jag till slut kom in mot kajkanten och såg publik, här inne var vattnet lugnt så blev tankarna mycket mer positiva och nu skulle jag ju bara följa denna kajkant i stilla vatten i ca 1 km tänkte jag. Det fixar jag galant! Jovisst, följa kajkanten…. Där kom jag i håg helt fel för helt plötsligt svängde det utåt igen och kraftiga vågor kom rätt emot oss. Shit! Tur jag inte visste det här innan var min tanke. Andra självpepptankar var att simning är jag bra på. Inte många tränar i lika kallt vatten som mig och får träna sig på att andas djupt och lugnt när det känns obehagligt. När jag var i Kroatien i somras var det några dagar ganska mycket vågor som jag simmade i utan våtdräkt. Kom i håg att jag tänkte att nu får det bli hur vågigt det vill i Kalmar för så höga vågor som här i Kroatien blir det inte. Nej inte lika höga kanske. Men som en erfaren utländsk triatlet jag mötte på flyget sa: Det var det värsta jag har tävlat i, för vågorna inne i en hamn som detta blir avhuggna, kommer oregelbundet och från alla håll.
När jag såg rampen vi skulle upp på var jag glad jag var färdig med simningen och tyckte synd om alla de som låg långt där bak och kämpade. Men det var inte så lätt att kliva upp på rampen för då krampade mina vader på bägge benen och jag fick hålla mig i ett räcke. Krampen släppte dock eller glömdes bort när jag hörde ;”Kicki”! Det var Roger som kom precis samtidigt i mål. Vi gick ju i vattnet samtidigt men sedan inte haft koll på varandra. När vi pratade senare har vi båda också varit i samma felnavigeringsgrupp. Ser på klockan och ser att vi har hållit på ca 1.26. Alltså inget 1.15 som vi trodde, men kanske inte så konstigt i dessa förhållanden. Så hör jag speakern säga till publiken att de som kommer upp ur vattnet här har gjort en bra simning i dag, det är fortfarande många duktiga triathleter kvar i vattnet.
Ja, det stämde bra- för det skulle jag få uppleva på den efterkommande cyklingen:-)

  

Annonser

Om triskicki

Jag har funnit en stor passion i livet som en ganska så vuxen kvinna i dag, så har målinriktad träning och tävlingar gett mig mycket glädje och energi det senaste året. Vintern 2012 åkte jag mitt första långlopp på skidor, Årefjällsloppet 75 km och 2013 genomförde jag min första triathlontävling, olympiskdistans i Stockholm. Jag är fullkomligen förälskad i bägge dessa sporter. Jag har alltid idrottat och tränat i hela mitt liv och provat på många olika idrotter och fysiskaaktiviteter. Men som tvåbarnsmor var det en period med begränsad tid och energi till träning och jag trodde kroppen började bli för gammal att kunna komma i form igen. Nu vet jag att det är aldrig för sent och jag känner mig i mitt livs form nu. I mitt jobb som sjukgymnast/fysioterapeut försöker jag varje dag att få folk till att själv ta vara på och förbättra sin hälsa för att må bättre och lättare hantera livets utmaningar och krav. Då känns det fint att jag kan leva som jag lär! Naturen här i Narvik i nord Norge där jag bor är fantastiskt vacker både på sommaren med midnattssol och på vintern i mörkertiden. Välkommen att följa mig!
Det här inlägget postades i Om mig. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ironman Kalmar 2015-Simningen

  1. Helena skriver:

    Så spännande att läsa Kicki! Nu har både jag och Roger läst din rapport och tack för de fina orden om oss. Det var spännande att få följa din resa.

  2. lina skriver:

    Kul och läsa din simberättelse. Vi fick kämpa på riktigt rejält i det vattnet, BRA jobbat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s