Soma Move

Det har inte blivit så mycket skrivande här på bloggen i höst. Kanske det blir mer framöver, kanske inte. Det får bli det som känns bäst för stunden. 

Nu ville jag berätta vad som händer i mitt liv som Soma move o Soma mind instruktör. Läs  här en beskrivning vad denna träningsformen är för något. Ni som har följt mig vet ju att jag helt sedan jul i fjol har varit fullkomligt såld på den här träningsformen. Har prenumererat på Yogobe på nätet och kört Soma move klasser som ligger där. Första helgen i november gick jag instruktörskurs i Järvsö i mina hemtrakter i Hälsingland. 

Nu har jag startat upp träningsgrupper här i Narvik 2-3 ggr i veckan. Det har blivit väldigt gott mottaget från deltagarna som har varit med. Jag kan integrera detta i mitt jobb som sjukgymnast också. En annan bra sak med att vara instruktör och trivas i rollen, är att jag har inte på länge varit så social som nu. Än så länge en win-win situation som känns riktigt bra. 

   

  

  
Hur det går med mig och annan träning ska jag försöka skriva om en annan dag. Men jag hänger i med det mesta förutom simning eftersom vår simhall är stängd kanske flera år tills de har byggt en ny. Annars morgonyoga, löpning, klättring en gång i veckan, ett spinningpass då och då. Snö har vi fått så två skidturer blev det i helgen. Nytt i höst är att jag promenerar mycket oftare till och från jobb än tidigare, om jag inte transportlöper, med musik i öronen- alltid skön musik. Hemma kan jag ha det helt tyst i bland eller lite skön lugn, jättelugn yoga musik, när jag mediterar som jag försöker göra varje dag 5-15 minuter.
Tack Helena för att du efterfrågar blogginlägg från mig. Sånt motiverar min kära vän!

Annonser
Publicerat i Om mig | 5 kommentarer

Holistic YEAR

  
Jag har köpt och gett mig själv en tidig julklapp! Holistic YEAR!
I fjol satsade jag mycket på min fysiska hälsa och träning som resulterade i att jag klarade att genomföra min första fulla ironman, som jag är stolt över. Nu ska jag mer använda min upparbetade fysiska styrka och goda träningsrutiner till att jobba med min mentala styrka och förbättrad kommunikation, i mitt jobb som fysioterapeut/sjukgymnast, gruppträningsledare, men också som mamma, livspartner och medmänniska. Med hjälp av ett slags mentorskap av två inspirerande och kompetenta personer ska jag nu ”träna på tillstånd”, reflektera över hur jag kommunicerar med mig själv och andra. Jag tycker detta ska bli väldigt spännande och förhoppningsvis kunna dela med mig så att det droppar lite på de människor jag har runt mig. Så pga. att jag inser att det är saker som ”skaver” i min passion och utövande av triahtlon som ”arctic-triathlet” blir det nog bara en olympisk, halv IM eller kortare swimrun(bara på skoj-som vanligt alltså!) till sommaren. Nu vill jag ”fixa tänket” och bli mer givande.

Publicerat i Om mig | 2 kommentarer

Vad sker nu rå’?

Det har varit stilla här på bloggen sedan jag skrev racereports från IM. Har hon tappat gnistan? Blev IM en för stor urladdning?

Nej, absolut inte! Det vet ni som följer mig på Instagram att jag har redan satt upp mål för nästa år, ska snart till Oslo och springa backlopp. Nästa vecka börjar jag medisinsk yoga utbildning och i november åker jag hem till Hälsingland och går Soma move och mind utbildning. Detta har jag drömt om sedan förra julen när jag deltog på en Soma move timme i gymnastiksalen i Tärnaby dagen före julafton. En träningsform som träffade mig mitt i hjärtat. Poweryoga, dynamiskt och graciöst. 

Tog det ganska lugnt, tränade inget direkt förutom promenader veckan efter IM. Jag hade säkert kunna träna för kroppen kändes förvånansvärt fräsch ut efter IM, men tyckte det var förnuftigt att passa på att ta en paus från daglig träningstänk och utövande. 

Var kroppen så ok för att jag inte tog ut all kapasitet jag besitter under IM loppet? Ja, troligtvis!!! Men jag hade sådan respekt för distansen att mitt mål var bara att genomföra. Varför gör jag inte full IM en gång till då och försöker få en bättre tid? Ja säg det… Tycker verkligen inte att det är viktigt!!! Bara att genomföra är verkligen en bragd och dessutom finns det så mycket annat spännande att satsa mot och uppleva. 

Jag vill att min träning ska vara hållbar. År efter år! Träningen är en livsstil och loppen är bara små morötter att sikta mot. Att vara så aktiv och hålla ett träningsgrundlag som gör att jag alltid är redo för vad det måste vara; en halv IM, genomföra en full IM (även om den inte är snabb direkt), ett skidlopp eller en swimrun m.m. Jag tränar absolut inte extra hårt och målinriktat, en begränsad period,  bara för att utmana mig själv eller andra om en bättre tid eller placering. Nej, jag går på känslan!!! Söker flowen och välbefinnande och att lära mig nya saker.

Nu är jag inne i en period där jag vill utveckla och utmana min passion för backlöpning. 20-30 minuter med hög puls, balansera mjölksyran och blodsmaken. Snacka om det motsatta av mitt genomförande av IM.

Har också yogat mycket sista tiden. Prenumererar på Yogobe på nätet och har haft står glädje av Johanna Anderssons Global yoga intesive power, men även hennes Yinyoga där man sitter i ställningarna och ”lider” i upp till 5 minuter för att förbättra rörligheten. Detta är nytt för mig men jag gillar det. Så är det förstås Cecilia Gustafssons Soma move och mindklasser samt organic bodywork som är favoriter.

Tror inte jag kommer att föra någon träningsdagbok här på nätet i den närmaste framtiden. Skriver hellre när andan faller på och samlar mina tränings och naturbilder här. Kanske också några fler bilder än det jag lägger ut på Instagram. Även om jag lägger ut många där också…:)

   
    
    
    
   

Publicerat i Om mig | Lämna en kommentar

Ironman Kalmar 2015 i bilder

   
    
    
    
    
    
    
    
    
    
 

Publicerat i Om mig | 4 kommentarer

Ironman Kalmar 2015- a hole f..king marathon

Innan jag går vidare med fikat i boxen, vill jag berätta lite om mina tankar och våndor inför denna Ironman debut. Jag har inte tänkt speciellt många minuter på att simningen skulle vara jobbig. Cyklingen har jag ägnat mer tid. Inte att jag inte skulle komma mig igenom den, mer hur mycket längre tid vill det ta på min räser och vill mina ben vara ännu mer tunga efter cyklingen då jag nog har jobbat extra hårt på den cykeln. Men att löpa ett maraton har jag våndats över i timvis. Har aldrig sprungit så långt tidigare. De 28 km jag har sprungit har varit väldigt tuffa för min kropp från midjan och ner. Jag är ingen långdistanslöpare och har inte lätt för att träna upp den förmågan. Däremot lovar jag att om jag utmanade alla Ironman tjejer i Kalmar på 2-4 km backlöpning, så skulle jag hamna bra till i första 1/4 gruppen och inte i sista 1/4 som här på en trimarathon. När jag i somras insåg att jag inte hade klarat att förbättra min långdistanslöpning i den grad jag hade hoppats, så blev jag lite orolig för att jag inte skulle kunna fullföra en lång Ironman. Varför klarar jag inte att träna upp långdistanslöp förmågan då som jag klarar med andra fysiska utmaningar? Sjukgymnast kunskaperna mina säger att det finns många anledningar; genetik med muskelfibersammansättningar, känsligt bindväv, foglossningsproblemen jag har haft, höftskada o början till artros här m.m.

Men så bestämde jag mig för att köra gå och jogg varianten. Det är ca 2 km mellan varje vätskestation och där skulle jag gå och dricka och äta i minst 1 minut.
Det kändes som en bra plan att komma igenom ett maraton på. Vet att det är mindre belastning för mina ben fast andra tycker det är så svårt att komma i gång efter att ha börjat att gå.

Så sprang jag då ut på löpbanan efter ännu en väldigt lång tid i växlingen. 10 minuter även om jag hade toabesök i både T1 och T2 är ganska länge. Inget stress direkt om jag säger så. Resorb i en liten vattenflaska i handen samt en limpmacka med kaviar sprang jag runt med för att hitta denna platsen att fika på. Benen kändes som förväntat väldigt stela. Men inte mer stela än efter en vanlig cykling hemma där alla mina cykelpass avslutas med 200 höjdmeters stigning hem till vårt hus i fjället.Fast brickpassen hemma brukar bestå av 3-8 km löpning efter ett cykelpass. Nu var det 42 km!!!

Sprang och sprang men det fanns ju ingen peneltybox. Den första jag såg var efter ca 5 km men den var ju på fel sida vägen på cykelbanan. Jag klarade i alla fall att tillkalla en funktionär därifrån som verkade förstå mitt problem och klockade mig på 5 minuters straff och så skrev jag unde på ett ark. Min vän Terese stod i publiken just där och hon höll mig sällskap och tog en bild som var skön att ha i bakhanden när jag senare fick jobba hårt för att få diskningen upphävd baserat på denna historia.

Hur det funkar med limpmacka i magen före en tri-mara kan jag inte svara på för den blev aldrig uppäten i boxen och kastades. Tycker heller inte att jag hade behov för mina tre gel som jag hade med mig i ryggfickan. Det finns så pass mycket att äta på vätskekontrollerna som det bara är 2 km emellan att mer behövs inte.

Ganska snabbt efter att jag var i gång och löpte igen träffade jag på Linda. Vi hade det fint tillsammans när vi sprang och snackade. Hon tyckte min dräkt var snygg och hade kurbitsmålning på sig. Tror jag knappast sa jag för den är från USA. Men att jag hade vunnit Sofie Lanttos cykelkurbitskläder och Linda berättade att hon hade studerat med Sofie. Vi trivdes i hop Linda och jag och hon sa hon gärna väntade på mig när jag var tvungen att stoppa och lossa på vänsterskon. Den som har varit problem för mig helt sedan det kalla Utö swimrun. Men när jag strax därefter behövde ett första av mina otaliga kisstopp på löpningen, så tyckte jag hon skulle dra vidare. Någon som vet vad trevliga Linda från Stockholm, med mörkt hår och lila dräkt heter i eftenamn?

Kort tid efter mötte jag Niklas från Göteborg.Vi sprang tilsammans och tjötade och tjötade. Så kom sötaste Maja Björkebäck och sprang med oss. Hon var ett par minuter före mig ut på cykel men efter ca 90 km så körde jag förbi en cykelsliten Maja. Men här på löpningen såg hon pigg ut igen. Niklas tyckte tempot drogs upp för mycket när vi sprang med henne och jag var lojal mot Niklas valde hans jogg/gå tempo och önskade Maja lycka till. När jag kort därefter tappade Niklas så ångrade jag att jag inte hade haft tillräckligt löpsjälvförtroende att tro att jag kunde hänga på Maja.

Blev springande ensam och då kom de negativa tankarna. Kilometrarna genom centrum var inget problem. Den fantastiska publiken lyfte en fullkomligt fram! Och tänk alla i Kalmar visste vem jag var och ropade Heja Kicki!!!! Bra det där med namn på nummerlappen. Men det var ju svårt att höra när det faktiskt var Terese, Åsa eller Helena och Tim som ropade.

Men utanför centrum där det var mindre publik eller när jag tyckte alla löpare runt mig hade två band runt sin arm och alltså låg 14 km före. Detta kommer inte att gå, jag kan springa två varv men sen kommer jag nog att måsta bryta…. Eller förresten kanske jag kan gå hela sista varvet, eller nej, det tar för lång tid. Det här som började så trevligt och kändes bra och nu kommer jag snart att bryta. Så gick tankarna!

Då kom han som en skänk från ovan, 2 meter Martin från Lysekil och fetsen kunde äntligen börja på riktigt. Vi började tjöta lite, hade sprungit lika långt och var lika bekymrad för sista varvet. Men Martin är säkert ett riktig partylejon annars. Han ropade och skojade med publiken, funktionärer och medtävlande och påstod att han trivdes att springa med mig. Mitt humör steg markant och helt plötsligt fanns inget annat alternativ än att gå i mål.

Förutom mina 4 kisstopp under cyklingen så hade jag säkert 8-10 st 20-30 sekunders kisstopp under löpningen. Det bara rann rätt igenom kändes det som. Martin han bara lunka sakta och väntade in mig. Var dock otroligt glad för att magen var helt fin och att jag kunde äta allt vad som bjöds varje 2 km. Vågade liksom inte sluta att dricka fast det verkade som att jag hade i överflöd. Tog först en klunk vatten, tömde resten över huvudet, lite sportdryck och en skvätt coca cola till dessert med lite tillbehör som saltgurka, chips, en bullbit eller en gel, mmm. Viktigt att äta och dricka! Slutar man med det så går det dåligt.

Martin och jag gjorde planer för sista varvet. Hans klocka pep för varje km och vi skulle jogga 1 km och gå 1 km. Det blev 7 jogg km och det skulle vi klara-high five på den! Men vi fuskade och sprang lite extra när vi hörde att löptiden var ute och vi såg vätskestation då sprang vi dit. Jogg tempot låg medio 6 tempo och pw i 9.50. Så när vi fick sista bandet och hade 3 st runt armen så visste vi att ironman är fixad, nu tar vi oss i mål om vi så ska krypa och vi var superlyckliga och kände oss grymma. Vi var mer än en timme från att komma i mål under heros hour. Kom lite i otakt med jogg7gå på slutet. Vi gick ett stycke före växlingsområdet och där fanns det en dusch som stod på hela tiden. Jag sa efter duschen ska vi springa hela vägen in i mål. Jag ska bara snygga till mig i duschen först sa jag och ta bort saltränder i ansiktet för att få snyggare finisherphotos. Det har jag lärt mig från Helena i fjol. Martin asgarvade och sa att han skulle fasiken inte ta bort några saltränder, det skulle visas att han hade kämpat.

Vi började att springa och känslan när man närmade sig publiken i centrum sista gången var otrolig. Var det slut nu när jag började att känna mig så himla pigg? Ökade bara tempot mer och mer. Förbi sista vätskekontrollen som vi droppade, över bron och genom porten, svängde upp på upploppet och innan jag kom fram till mattan kändes det som att jag flög fram av publikens rop. Vet inte om det stämmer men kändes som om jag sprang i 4 tempo och det var så lätt. Armarna i luften över mållinjen och YOU ARE AN IRONMAN! Martin hack i häl och vi kramade varandra ordentligt efteråt och tackade för utmärkt sällskap. Vilket team vi var! Sen såg jag inte Martin mer och är inte säker på om jag skulle känna igen honom på gatan…

Kramade också Terese som stod precis vid målet som hon hade lovat, i fall jag kom i mål och mådde dåligt. Men jag mådde prima!!! Blev följd bak i athletes garden och fortsatte festen med ett isbad för benen som var otroligt skönt. Träffade trevliga tjejer i duschen som jag inte vet namnet på. Käkade pizza med god aptit och den alkoholfria ölen som smakade utmärkt. Tror jag hade kunnat parta där ganska länge den kvällen, men stackars Roger hade ju gått i mål två timmar före mig och väntat. Helena med de två barnen var nog nöjd och ville köra hem till Öland. Det hade nog jag också varit som åskådare. Men som en nybakad Ironman hade jag nog kunnat fortsätta länge den natten för jag kunde ändå inte sova när jag kom hem.

Konstigt det där eftersom jag oftast går tidigt hem från fester och blir så trött efter bara några få glas vin…

Men jag hann i alla fall träffa fler hyggliga folk och gratta dessa Ironmen som fina Eva Paatere, positiva bröderna Mizera och trevliga Christer Dahlström med en snygg IM logo rakad in i håret på bakhuvudet.

En ironmanmara på 5.28 är inget att skryta över. Heller inte en sluttid på 14.11. Men jag är 49 år, körde första triathlontävlingen för 2 år sedan, är riktigt kass på långdistans och mer mjölksyratålig.

Däremot hade jag en fantastisk upplevelse och är supernöjd. Har inte anmält mig till nästa år men det kanske blir full distans ett annat år.

Publicerat i Om mig | 5 kommentarer

Ironman Kalmar 2015-cyklingen

Sprang in i tältet med min cykelpåse i handen för att byta till ny gren. Det var väl ett tiotal tjejer som satt där och alla verkade stressa för att få kortast möjlig tid i T1. Så jag hade hamnat med triathleter med högre ambitioner än att bara genomföra. Om finaste Maja Björkebäck, @ett_tu_tri, hade ambitioner eller inte, ska jag inte säga. Men jag blev så glad att vi möttes igen där i tältet. Kalmars gladaste och sötaste triathlet som för mig ser ut som om hon kommer rätt från en mysig Astrid Lindgren film.

På med min tämligen lite aerodynamiska hjälm och upp på min gamla, tunga räser. Första hundra metrarna låg i skugga och i min blöta tridräkt började jag frysa så jag skakade. La mig ned i tempopinnarna som jag har pimpat räsern med och tänkte; shit, hur ska detta gå. Nacken och axlarna var så ond och stel som aldrig förr. Förstod att det var efter simningen och att jag frös och spände mig så våldsamt av det. Men efter några få km i solen och i motvinden över Ölandsbron så fick jag upp värmen och allt kändes bättre. Det kändes riktigt bra och de första 4-6 milen på cyklingen kändes bara lätt trots motvinden, men ffa. underhållande… Fattade då verkligen att jag hade simmat ganska ok, för det var inga vanliga dödliga som swischade förbi mig där på Ölandsslätten. Det var unga grabbar i sina ailien liknande tempohjälmar och cyklar som såg jääätedyra ut. Till slut började det komma lite damer som jag på nr lappen såg att de tillhörde i närheten av min grupp, F40-F44,45-49 och F50-55. Förnamnet står på nr lappen också, medan på de flesta av dessa damer kunde jag läsa efternamnet på dräkten samt vilken nation de hade kört VM för. Så här var det snabba tjejer som kom som gör en ironman på 10-11 timmar. Nästan frästande att ropa; ”Hade du en dålig simning eller…..?” Det skulle du ha gjort!!!!, sa den supertrevliga och duktiga tjejen Desiree Falck Olsson, @triyogachallenge på insta, när jag dagen efter träffade henne på flygplatsen. Hon var en av de som trampade förbi mig i bra driv. Men någon bra simning hade hon inte haft. Jätte kul att träffa denna snabba, trevliga västkusttjej, bosatt i Stockholm nu. Vinden på cyklingen gjorde mig inte så mycket de första 6 milen. Men efterhand började jag känna att det tusan hade varit skönt med öronproppar, för vinden gjorde det så susigt i öronen.
Eftersom jag tror att många av de som läser min blogg inte har gjort så väldigt många ironman så kan jag upplysa om lite specifika detaljer som kanske är intressant och som jag i varje fall har lurat på. Som näring tex. Jag hade en liten väska på ramen och i den hade jag fyra bars som jag hade tagit av pappret på. I väskan hade jag också fyra ”gel-godisar” och på ramen hade jag tejpat fast fyra gel. Hade en flaska med vatten med mig och en flaska sportdryck som jag sedan bytte 4 gånger på vätskestationerna. Lagningen tog jag i farten. Men under de första 10 milen på Öland stannade jag 4(allt 4..) gånger och gick på toa. Blev bara väldigt kissnödig fast jag inte tyckte jag drack så mycket och det var så skönt att stanna och göra det och att sträcka på benen och lämna cykeln en kort, kort stund. Hade inget fast schema när jag skulle äta, men försökte att det inte skulle gå mer än 20 min mellan. Jag tyckte jag åt och belönade mig själv mest hela tiden och det var trevligt att ha all den där ”maten” med. Disponerade den bra, åt upp allt men hade kvar till sista milen också.

Cyklingen blev tråkigare efter att vi hade vänt och körde östsidan av Öland upp. När det så skulle köras västerut mot Kalmarbron igen över Allvaret så var det en fantastisk medvind någon mil. Grym känsla, som att flyga fram. Passerade en hel del just där och kände mig så stark just då. Banan är i mina ögon helt totalt platt, men det var väl ca 3-4 stigningar som kan kallas backar. Här stod ju folk still! Kan konstatera att backar som jag är väldigt van vid, är min grej för där körde jag om många. Att några av de samma personerna senare passerar mig igen på platten får jag acceptera. Efter den korta men trevliga medvinden cyklade vi i ett annat vädersträck och någon som jag frågade i publiken hur långt det var till Ölandsbron svarade; 3,5 mil. Kändes väldigt långt i motvinden. Så här hade jag min första riktiga dipp. Försökte tänka positivt och ta till knep jag har läst om vad man kan tänka på, tex. sjunga eller tänka på olika personer si och så långt åt gången. Kom inte i håg texterna till de sångerna jag kom på och tappade hela tiden koncentration när jag skulle tänka på folk. Så jag bara trampade på, tänkte hur jobbigt det var och vad jag längtade efter att få denna skiten gjord och längtade till Kalmarbron där jag räknade med medvind tillbaka till fastlandet. Medvind fick man verkligen över bron och det var fantastiskt trevligt! Sen var det en 6 mils runda i Kalmar kvar. Trots mindre vind så fick jag aldrig upp något riktigt driv där. Jag har ingen cykeldator så jag vet inte de olika snitt tiderna jag hade under cyklingen, men cyklade strax under 7 timmar. Kan sammanfatta min Ironman cykling 18 mil med att konstatera att så långt har jag ju faktiskt aldrig cyklat tidigare. 11 mil som längst. Jag tycker att det är trevligt att cykla i ca 5 timmar, sen blev jag bara skitless och fick ont i rumpan. Man bör satsa mycket mer på cykelträning än vad jag har gjort. Att bo i nord Norge där vi åker skidor tills ut i maj är heller inte en optimal träning för att bli en starkare cyklist. Tempocykel verkar också mycket trevligare att cykla på under en ironman än en vanlig racercykel med lite aerodynamikk. Det kom ju inte som en överraskning, men i år passade det bara inte för mig att köpa en dyr cykel. Eftersom målet mitt bara var att genomföra utan tidsfixering så fick aluminium räsern duga. Men till nästa triathlon tävling som troligen blir nästa år, vill jag skaffa en tri/tempocykel. Kom hem till familjen och sa att jag vill göra minst en tritävling varje år till jag blir 75, 25 år till alltså, eller så länge jag har hälsan. Men det blir nog inte full IM varje år. Men en lite backig halv IM emellanåt vore trevligt. Med min cykel som definitivt inte ger den bäst ägnade sittställningen för att minska luftmotståndet så cyklade jag 18 mil på strax under 7 timmar-6.56. Det är ok men precis det vet jag att jag kan förbättra lättast av alla grenar. Tyvärr är det väl också den grenen som jag minst gillar med triathlon. Att cykla gillar jag, men inte utrustningshysterin och att allt är så jädra svindyrt.

Så tar vi det som höll på att förstöra hela min tävling till slut….Det är inte lov att ligga för nära varandra i triathloncykling. Ska vara minst 10 meters avstånd. Cyklar man förbi så ska det ske snabbt, inte mer än 20 sek. Där syndade jag och en Charlotte när vi 20 km från mål låg lite för länge vid sidan av varandra och snackade och peppade varandra. Det var inga andra cyklister runt oss, men medan vi cyklade i bredd så hörde vi inte att en motorcykel kom i fatt oss med en domare på. Den andra tjejen cyklade i väg när domaren pratade till mig och gav mig blåttkort. Det betyder 5 minuters stopp i nästa peneltybox. Men denna domaren förvirrade mig och säger att nu är det bara 20 km kvar. Åk in och växla och ta straffet innan du börjar löpa var beskedet. Jag frågade; menar du att jag ska dra in och växla först….bla, bla, bla. Ja, så skulle visst jag göra…. Den andra tjejen som hette Charlotte och hade amerikansk medborgarskap fick visst inte samma besked. För i växlingstältet där vi möttes frågade jag henne om hon skulle med och sitta i peneltyboxen då? Nej det har jag gjort precis innan växlingen sa hon. Ok tänkte jag och anade ingen oråd när jag med en flaska resorb i ena handen och en limpmacka med smör och kaviar som jag hade gjort i ordning för att ha efter cyklingen, sprang i väg och tänkte stanna på en fika i peneltyboxen i början på löpbanan som domaren hade sagt. Det blev inget fikastopp i början av min avslutande maratonlöpning…..

Publicerat i Om mig | 5 kommentarer

Ironman Kalmar 2015-Simningen

04.00 klev vi upp för att hinna förbereda med frukost, köra in till Kalmar från Öland där vi bodde, fixa det sista på plats i växlingsområdet osv. Dvs. jag klev upp tidigare än 04, för jag blev så less att ligga kvar i sängen eftersom jag inte fick många minuters sömn den natten. Duppade av i bland men vaknade lika fort igen. Inte så ovanligt för att vara mig före en tävling och jag vet att många andra har det precis lika illa. Men jag var nöjd med att behålla ro under natten och bara vila och tänka bra tankar. All oro som jag hade känt dagarna (och veckorna) innan var borta. Jag kände det som att allting hade mognat till slut, att jag skulle göra en Ironman.
Väl på plats inne i Kalmar kände jag att det blev lite stress för mig när vi hade svårt att finna parkeringsplats. Cyklarna och allt tillbehör till den var på plats sedan dagen i förväg. Cykeln på et stativ och cykelprylar i en blå påse och löparprylar i en röd. Man har tillgång till de påsarna på racedagsmorgonen om man vill komplettera med något.
När jag fann ut att Roger, som jag bodde hos, Helenas man, redan hade tagit på sig våtdräkten hemma blev jag superstressad. Min som är så himla svår att ta på och dessutom var jag tvungen att gå på toa och då snackar vi inte om sånt man kan vänta med till man kommer i vattnet. Men toabesöket gick bra och magen kändes fin, men bäst av allt var toakön då jag träffade positiva, sociala och trevliga bröderna Mizera för första gången IRL. Aktiva på insta och har en blogg.
06.45 när vi hade förflyttat oss ner till simstarten och jag hade fått på mig våtdräkten, sagt hejdå och vi ses senare till Helena och barnen, så säger Roger; Kicki nu är det dax att gå och ställ sig i kön. Roger och jag hade båda bestämt oss att stå i ledet där man tror man simmar på 1.15. Så vi stod sista halvdel av 1.10 ledet men före 1.20 skylten. Den traditionella låten som visst alltid spelas på simstarten i Kalmar hörde jag började spelas. ”Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra…” Nja, jag kände väl inte direkt så, men kände starkt när refrängen och textraden kom som säger; ”Jag har väntat så länge på just denna dag”!!!
Dagen innan hade vi sett att de som tränade i vattnet fick kämpa hårt mot höga vågor som var då. Men tyvärr är det nog inte så i morgon säger Roger, på morgonen är det stilla. Tyvärr? Ja, jag känner mig ganska stark i stökigt vatten säger Roger. Starkare och tryggare än många andra och har fördel. När vi stod där nere vid starten med ca 2000 andra deltagare och massa publik så var det omöjligt att se vattnet. Vågor eller inte, det fick bli en överraskning. Så någon stor överraskning blev det inte när den rullande och ganska lugna starten gick och vi fort fick erfara att den här morgonen var det vågor, mer vågor än de vi hade sett dagen före.
Simningen blev stökig där ute på det öppna vattnet. Vågorna gjorde det svårt att navigera och att se också de stora bojarna. Folk simmade lite kors och tvärs och att hitta några fötter att drafta på hittade jag aldrig. Nästa alla tvärstannade i bland, tog några bröstben o armtag för att prova att navigera. Jag gjorde det också och tänkte att det här är inte bra simning av mig. Men om jag nu simmar så här dåligt så är det säkert flera som simmar ännu dåligare. I det här vattnet måste det vara många som bryter och blir hämtad upp av båtarna tänkte jag. De visade sig att det var rekordmånga 41 st vars ironmandröm slutade redan i hamnbassängen. Jag lät mig luras ett par gånger och hängde med ett stim som visst alla navigerade lite tokigt. 3,8 km simning blev definitivt längre för min del tror jag. Efter att vi hade simmat knappt hälften , eller simmat och simmat, kändes som man mest guppade, vevade och blev slängt hit och dit så började jag att tänka att kanske inte jag klarar detta heller. Känner att jag börjar bli trött och inte minst lite smått illamående. Nej, kanske jag måste bryta…. Kramp i vaden hade jag också fått och fick ligga lite på ryggen och ta tag i foten och flexa den. Åtgärdade krampproblemet med att inte använda benen så mycket alls och då gick det bättre. När jag till slut kom in mot kajkanten och såg publik, här inne var vattnet lugnt så blev tankarna mycket mer positiva och nu skulle jag ju bara följa denna kajkant i stilla vatten i ca 1 km tänkte jag. Det fixar jag galant! Jovisst, följa kajkanten…. Där kom jag i håg helt fel för helt plötsligt svängde det utåt igen och kraftiga vågor kom rätt emot oss. Shit! Tur jag inte visste det här innan var min tanke. Andra självpepptankar var att simning är jag bra på. Inte många tränar i lika kallt vatten som mig och får träna sig på att andas djupt och lugnt när det känns obehagligt. När jag var i Kroatien i somras var det några dagar ganska mycket vågor som jag simmade i utan våtdräkt. Kom i håg att jag tänkte att nu får det bli hur vågigt det vill i Kalmar för så höga vågor som här i Kroatien blir det inte. Nej inte lika höga kanske. Men som en erfaren utländsk triatlet jag mötte på flyget sa: Det var det värsta jag har tävlat i, för vågorna inne i en hamn som detta blir avhuggna, kommer oregelbundet och från alla håll.
När jag såg rampen vi skulle upp på var jag glad jag var färdig med simningen och tyckte synd om alla de som låg långt där bak och kämpade. Men det var inte så lätt att kliva upp på rampen för då krampade mina vader på bägge benen och jag fick hålla mig i ett räcke. Krampen släppte dock eller glömdes bort när jag hörde ;”Kicki”! Det var Roger som kom precis samtidigt i mål. Vi gick ju i vattnet samtidigt men sedan inte haft koll på varandra. När vi pratade senare har vi båda också varit i samma felnavigeringsgrupp. Ser på klockan och ser att vi har hållit på ca 1.26. Alltså inget 1.15 som vi trodde, men kanske inte så konstigt i dessa förhållanden. Så hör jag speakern säga till publiken att de som kommer upp ur vattnet här har gjort en bra simning i dag, det är fortfarande många duktiga triathleter kvar i vattnet.
Ja, det stämde bra- för det skulle jag få uppleva på den efterkommande cyklingen:-)

  

Publicerat i Om mig | 2 kommentarer